Boppers var egentligen för unga för att ägna sig åt 50-tals rock'n roll och doo wop. Dessa musikbesatta förortskillar från Stockholmstrakten var nätt och jämnt födda när Elvis härjade som mest på topplistorna. Tidigt i tonåren spelade de också helt annan musik, alltifrån instrumentala grejor som Apache och Kristallen den fina, till Jimi Hendrix- och Deep Purple-låtar. Men då hette de inte Boppers, utan hade namn som Black Eye och Anaconda.
- Vi var ett ungdomsgårdsband. Jag och Ingmar åkte från Hässelby till Hagsätra för att repa. Det var mycket kånkande med stärkare och instrument på tunnelbanan, minns Matte Lagerwall.
- Så började jag meka med bilar, tillsammans med en polare som hade en Studebaker och just tagit lappen. Man började frysa på det här med amerikanska bilar och tyckte det var ball, och då kom musiken liksom på köpet. Det var som att vi upptäckte doo wop, hela 50-talet. Vi hade aldrig hört det stuket tidigare så det var som en helt ny grej, och fullsmetat med stämsång, berättar Matte.

Intresset för sångstämmor hade dock börjat redan tidigare. Ingmar Wallén nämner Beach Boys, Crosby Stills Nash & Young, Eagles och Queen som några inspirationskällor.
- Vi lirade i olika konstellationer, jag och Peter (Jezewski) var med också i andra sammanhang. Vi spelade akustiskt, ibland t o m i tunnelbanan. Jag kände Peter sedan vi var ganska små, min familj hade sommarställe i Bålsta och det var där vi träffades.

De blivande Bopparna blev helt sålda på rock'n roll och doo wop med stämsång. Ännu en puff i den riktningen gav långfilmen Sista natten med gänget, med mängder av bra låtar. När de tillfrågades av Bålsta Carclub om att komma och lira bildade de rock'n rollbandet med det numera legendariska namnet The Twisting Hippie Killers and The Hell Rocking Mashed Potato Stampers.

Första "officiella" spelningen som The Boppers - eller The Five Boppers som arrangören kallade dem - ägde rum på Hässelby strandbad påskafton 1977. Snart började det unga bandet bli ett namn på ställen som t ex Ekstubben utanför Tyresö. En riktig raggargård, minns Matte. De band som publiken gillade fick fortsätta lira, de som inte uppskattades åkte snabbt ut genom bakdörren…

- Vi ringde och sa att vi egentligen skulle ha haft en annan spelning men att den blev inställd, kan vi inte få lira hos er eftersom vi redan packat grejorna? Det var bluff förstås, men vi fick spela på Ekstubben och en norrman gick runt med mössa och skramlade ihop gaget, några hundralappar, en norsk enkrona och en skruvmejsel!

Gamle Hep Stars-basisten och artistfixaren Lelle Hegland var en nyckelperson i Boppers tidiga karriär.

- Det var lite grann han som upptäckte oss, han bokade in oss på sina olika ställen som t ex Postiljonen i Farsta. En förutsättning var att vi skulle spela tre set, en helkvällsspelning. Det var äldre människor som satt vid borden och vi körde alla långsamma låtar vi kunde, med repriser, sedan var vi tvungna att kasta in något annat, som Peppermint Twist, och då fylldes hela dansgolvet! En servitris trodde det var playback, vi lät för bra!

Under hösten 1977 spelade Boppers flitigt på studentnationerna i Uppsala. Det var där som a capella-versionen av Goodnight Sweetheart kom till, något av gruppens signatur. Strömmen gick till förstärkarna och Boppers som inte ville gå av scenen fortsatte sjunga utan instrument.

- Vi hade faktiskt repat en del a cappella hemma i Miches lägenhet, så helt ställda blev vi inte. Så småningom kom Goodnight sweetheart med på första LP:n, men det var lite på volley, när producenten Bosse Waldersten tyckte att vi behövde en låt till, berättar Matte.

NUMBER ONE
Albumet släpptes i juli 1978, med den på flera sätt passande titeln Number One. Men det dröjde ytterligare något halvår innan Boppers började bli bandet på allas läppar. Fram till TV-debuten i Jerry Williams show, närmare bestämt, där Boppers framförde Little Darling och At the Hop. EMA-Telstar hade tagit över som bokare och gruppens skivbolag satsade på roliga kampanjer, som "Boppers-termometrar" och streamers att sätta på bakrutan. Och det liksom bara smällde till…

- Från början hade vi ingen tanke på att det skulle bli sånt drag. Vi vill bara lira musik. Jag minns när jag promenerade från Hässelby gård till Hässelby strand och hörde vår första LP spelas på tre olika ställen längs vägen, berättar Ingmar.

Debutalbumet såldes i häpnadsväckande 420 000 exemplar, uppföljaren Keep On Boppin´ nådde liknande upplagor.

Sommaren 1979 gjorde gruppen 123 folkparksjobb på tre månader. Det kunde vara dubbleringar och trippleringar samma dag, 4 000 mil på vägarna, ibland med poliseskort och helikopter till hjälp. Och när Boppers turnerade i Finland fick svensk polis komma för att hämta svenska flickor som rymt över Östersjön för att se sina favoriter…
Matte tror att uppståndelsen delvis kan förklaras med att gruppen hamnade mitt i en 50-talsvåg, utan att riktigt inse det själva. Det var inte bara Sista natten med gänget, utan också t ex Grease och TV-serien Gänget och jag. Gamla amerikanare, brylcreme och stuprörsbrallor var helt rätt igen.
Och musiken appellerade till både tonåringar och lite äldre. - I samma veva kom punkvågen och den handlade också om att göra saker med mer energi, raka rör, utan att krångla till det.

- Det som vi hade att komma med upplevdes som något nytt och fräscht. Många ungdomar trodde att vi skrivit låtarna själva, säger Ingmar.

Till saken hör förstås att Boppers tog doo wop- och rock'n roll-musiken på allvar, med stor kärlek till originalen och en känsla för autencitet. De väl utmejslade sångstämmorna spände från djupaste doo wop-bas till falsett.

- Egentligen var det ganska märkligt hur vi fick ihop sången, ingen av oss hade någon skolning, det var inte fråga om några noter, reflekterar Matte.

När det gäller att hitta stämmor och bygga upp körbilden har Ingmar haft en viktig roll i bandet. Det har varit ett pusslande, med idéer som lagts fram och förkastats.

- Stämmorna har varit våran grej. Vi ersatte stråkar med sångstämmor på plattorna och ibland kunde det bli kanonbra, som i låten Angela som vi också spelade in på japanska.

- Vi har gärna gjort det lite mer komplicerat än det skulle behöva vara, inte att var och en följer samma stämma, snarare att man hoppar mellan olika lägen. Det ger mer personlig prägel åt körsoundet, förklarar Ingmar.

JAPAN
Till en början följde Boppers originalinspelningarna i spåren, men efterhand blev coverlåtarna mer personliga och mindre lika originalen - mer tolkningar än covers. På tredje LP:n Fan Pix började Boppers blanda covermaterialet med egna låtar i rock- och doo wop-stil. En av dessa egna låtar var Ingmars Do That Boppin´ Jive som blev en dunderhit i Japan.

- Vi spelade på Midem-festivalen i Frankrike, där fick vi kontakt med Roland Ferneborg som hade hand om skivbolaget Swedisc i Japan och lanserat Spotnicks där. Han hjälpte oss in på den japanska marknaden. Ofta har det varit så för Boppers, en grej leder vidare till nästa…

Åren 1980-81 gjorde Boppers tre turnéer i Japan och blev mottagna nästan som Beatles, med skrikande fans, banderoller och blommor och en radda TV-framträdanden.

- Skivbolaget hade tryckt upp vita satängjackor till oss, med texten Boppers Japanese Tour på både engelska och japanska. När vi anlände till flygplatsen i Tokyo var det full uppståndelse, mängder av folk som stod upptryckta mot fönsterrutorna för att välkomna oss. Men när tullen fick se våra jackor ville de inte släppa in oss, ingen hade brytt sig om att fixa arbetstillstånd… - Istället blev vi transporterade till ett flygplatshotell där vi fick bo tills skivbolaget ordnat upp det hela, berättar Matte. En snöplig inledning på ett storslaget besök.

- Under de två första Japan-vändorna handlade det mest om tidningar och TV. Vårt japanska skivbolag Nippon var osäkra på om vi verkligen klarade av att spela på scen, men när de såg oss framträda på ett disco som svenska ambassaden ordnat blev de lättade. Det var där vi jämfördes med Stenmark och ABBA som några av Sveriges främsta exportprodukter…

I Japan passade Boppers också på att göra några skivinspelningar. Japanska låtskrivare bidrog med låtar som Holy Cow och Umbrella, och under tredje Japan-besöket spelade Boppers in livealbumet Live´n Roll.

- Vi spelade för sittande publik, vakterna var på om folk försökte resa sig, minns Ingmar. Men det var en genuin rock'n roll-publik med teddyboy- och rockabillystuk. Rock'n roll var stort i Japan och det var inga problem att tjacka snygga kavajer och boots.

- Japanerna var fantastiskt trevliga, inklusive självaste skivbolagsbossen Mr Hino. Vi hade folk som tog hand om oss hela tiden och såg till att allt funkade, ett väldigt proffsigt upplägg, säger Matte.

Det kan tilläggas att Boppers japanska skivbolag på senare tid lär ha släppt en del återutgivningar med gruppen. Boppers har gett ut skivor också i en rad andra länder, ända bort i Sydamerika, och spelat in låtar speciellt för den spansktalande marknaden (Mas Dam Mas Amor, Penas Del Corazon, Tick Tock), samt på polska.

SUZI Q
I början på 1980-talet medverkade gruppen tillsammans med Robert Wells vid öststaternas stora schlagerfestival i Soppot, Polen. När det blev dags att göra den sjätte studio-LP:n Black Label drog Boppers till England, närmare bestämt till sångarveteranen Chris Andrews som hade en egen inspelningsstudio på sin farm - mitt bland gäss, lamm och får som gick lösa på gården.

- Vi hade spelat förband till Suzi Quatro i Danmark, hon höll på att smälla av när hon hörde oss, precis ett sånt band hade hon letat efter i flera år. Hon ville göra en skiva med oss, men något hände på vägen, om hon nu blev med barn eller vad det var. Det var i den vevan som Chris Andrews kom in i bilden som producent, berättar Ingmar.

Inspelningarna hemma hos Chris Andrews kantades av roliga episoder. T ex skulle man använda ett vanligt upright piano som länge stått ostämt hos honom. En pianostämmare tillkallades, en farbror som själv hörde så dåligt att han hade en jättestor hörapparat… Pianot blev bara värre och en ny stämmare fick tillkallas.

- Vi passade på att träffa Suzi Quatro och hennes man, gitarristen Bill, som bodde en bit därifrån. Vi hängde runt ett tag tillsammans, de var väldigt trevliga och öppnade sitt hem för oss, berättar Matte.

LÅGKONJUNTUR
En bit in på 80-talet, från 1983 till 1987, blev det lågkonjunktur för Boppers. Andra musiktrender hade tagit över, gruppen gjorde en "dip" och fick några verkliga hundår, som Matte uttrycker det.

- Det är nästan vad som måste komma, när karriären gått upp som en raket i början. Vi spelade på alla upptänkliga ställen, ibland fick man vara glad om det satt femtio pers i publiken. Det gällde att verkligen visa att vi var bra, varje gigg var som en arbetsseger. Det blev långa resor, mycket Norrland. Och i Tidaholm gjorde Boppers en av sina garanterat mest udda spelningar, i en korvkiosk som kanske rymde tjugo personer, på väg från ett annat gigg.

- Det var otroligt nyttigt för oss som band, en sån period som många har i början av karriären. För Boppers var det tvärtom, det hände så mycket på en gång att vi knappt hunnit lära oss lira ordentligt när de första skivorna gjordes, säger Matte.

Ingmar tillägger att det också kändes tungt, som ett tomrum. - Man kan undra vad som är värst, att ta smällarna i början av karriären eller efter ett tag. Hade vi inte varit ett gäng gamla kompisar hade vi nog lagt av vid den här tiden, menar han.

Själv bodde han en period på Gotland, trubadurade och skrev rätt mycket låtmaterial, bl a Här kommer en vind, som Pugh Rogefeldt fick en hit med.

NY VIND I SEGLEN
Men så fick Boppers ny vind i seglen. Kring 1987-88 började speljobben tillta och mer folk strömmade till, snart var det fullt drag igen. Några viktiga händelser var succéshowen med Jerry Williams på Börsen, totalt 167 föreställningar och därtill TV-inspelning och liveskiva, samt skivkontrakt med Ola Håkansson på Sonet. Boppers fick hitsinglar som Jeannie´s Coming Back och Gonna Find My Angel, alltmedan skivalbumet The Boppers sålde i 350 000 ex. TV 4 spelade in liveshowen Unplugged Favourites, SVT kontrade med att sända en bejublad Bopperskonsert från Pite havsbad, med inklippta intervjuer med bandmedlemmarna.

- Vi låg på turné i stort sett hela tiden från 1989 till 1993. Det blev tufft att hålla ihop bandet. När vi skulle göra nästa skivalbum Tempted kände vi ett ganska hårt tryck, efter succéerna med de föregående plattorna. Det var många viljor inblandade och vi var inte speciellt överens, samtidigt som vi brann för att göra den här skivan, berättar Matte.

När skivan var klar slutade Peter Jezewski i Boppers, en av gruppens originalmedlemmar, för att satsa på en solokarriär. Han tog med sig pianisten m m Pelle "Black & White" Karlsson som hade spelat med Boppers några år. Matte, Ingmar och Kenneth som var kvar visste först inte hur de skulle gå vidare.

- Vi bestämde oss för att sätta ihop ett större band med blås, för att lira rock'n roll med storbandsstuk. Mats Gaffa Karlsson kom med på keyboards, och genom Jerry Williams trummis fick vi tips om basisten Surjo Benigh, berättar Matte.

Ytterligare förstärkning fick Boppers i Patrik Lundström, från Buddy Holly Story på Göta Lejon. I den sättningen turnerade man med ett set Buddy Holly-låtar och ett Boppers-set.

- Det var en otroligt kul sommarturné vi gjorde 1994. Patrik var duktig, han kunde också kliva in i Boppers-låtarna. Publikresponsen gjorde det klart för oss att vi kunde gå vidare som Boppers.

Kärntruppen i Boppers utgörs alltjämt av Matte, Ingmar och Kenneth. Ett tag medverkade gitarristen och sångaren Micke Stenberg som kan höras på albumet Back On Track, och på 2000 års album På andra sidan stan, med enbart låtar på svenska, har Kingen Karlsson en viktig roll som pianist och låtskrivare, t ex med radiohiten Kärlek är bra.

Boppers har fortsatt med ett stadigt turnerande i Sverige och annorstädes, under 90-talet bl a som fältartister i det krigshärjade Bosnien. Gruppen har också fortsatt samarbeta med andra artister, alltifrån Owe Thörnqvist till Markoolio. En av de mer spektakulära artistkrockarna var när Boppers och Markoolio spelade in hitlåten Rocka på. Gladrapp och rock'n roll, går det ihop? Ja faktiskt, ett bra drag blev det också…

- Ett vansinnigt infall och en kul idé som innebar att vi fick ett tillskott av yngre lyssnare. Men så är ju också oberäkneligheten en del av charmen med musikbranschen, kommenterar Matte.

25 YEARS STILL BOPPIN´
I samband med gruppens 25-årsjubileum återförenades alla original-Boppare och nuvarande medlemmar för ett ganska rörande framträdande i TV 4:s Bingolotto. Jubileums-cd:n 25 Years Still Boppin´ har sålt guldskiva, och hösten 2002 fortsatte Matte, Ingmar och Peter Jezewski att sjunga tillsammans i musikalen Jerka som drog över 100 000 besökare i Stockholm och Göteborg.

- När Matte, Peter och jag körar ihop blir det ett speciellt sound, det går inte att komma ifrån, säger Ingmar.

Matte understryker att samarbetet mellan de tre ur-Bopparna fungerat bra. I Jerka var de inte bara sångare utan också skådespelare, tillsammans med scenrävar som Tomas Bolme och Marika Lagercrantz. Och förstås Jerry Williams, en nyckelfigur i Boppers karriär. Inte minst Ingmar fick lovord för sitt komiska porträtt av grovjobbare i blåställ som sprutar låtcitat omkring sig, medan Matte och Kenneth ingick i det hårt satsande kvartersbandet på scenen. I föreställningen knöts rock'n roll-musiken till det svenska folkhemmet och välfärdens utveckling.

- Det är vansinnigt kul att vara med i Jerka, jag har inte spelat teater sedan Herr Kantarell i skolan, sa Kenneth entusiastiskt.

Det återupptagna samarbetet med Peter Jezewski har fortsatt, under sommarturnéer med Jerry Williams och den turnerande scenföreställningen Happy Birthday - 50 Years Of Rock'n Roll som hade liknande uppläggning som Jerka, i blandningen av teater och musik, fast med större tonvikt på Boppers och musiken. Den här gången med låtar som legat etta på amerikanska Billboardlistan under rockens tio första gyllene år. Den sjungande skådespelaren Göran Engman bidrog i föreställningen med ett oförglömligt porträtt av Las Vegas-Elvis i blåställ…